Självklart skulle kompisen få njuren

I september 2016 fick Henrik Posse, kallad Hem­pa, en ny njure av sin gamle kompis Kalle-Ville Pelli­nen, som han knappt hade träffat på åtta år. De båda barndomsvännerna, idag 42 år gamla, berättar för Njurfunk om den osannolika händelsen, som gav Hem­pa ett nytt liv.
Vi träffas en kylig majdag i den första, skira vårgrönskan på ett café i Tantolunden på Södermalm i Stock­holm. Snickaren och egenföretagaren Kalle har klämt in intervjun mellan jobben. Hempa, som nu använder rullstol för att ta sig fram, har tidigare arbetat som rull­trappstekniker. Han har ringt och meddelat att han blivit litet försenad. Så småningom syns den gula sjuk­transporttaxin framför entrén. Hempa rullar ut i full fart, vant manövrerande sin rullstol. Hans ledsagare för dagen, Oskar, följer efter med snabba steg.

Hempa råkade i maj 2015 ut för något som han trodde var en förkylning, men som visade sig vara en aggressiv form av blodförgiftning, så kallad sepsis. Sjuk­domen gjorde att hans armar och ben på kort tid förtvi­nade och så småningom måste amputeras strax nedanför armbåge och knäled. Samtidigt slogs njurarna ut helt. Förloppet var chockartat snabbt.

– Jag fick hög feber och frossa och trodde att jag fått influensa. Till sist blev jag tvungen att åka in till akuten. Sedan minns jag inte så mycket mer, berättar Hempa.

Orsaken till minnesförlusten är att han hamnade i en flera veckor lång koma. Under tiden fick han dialys dyg­net runt. Han drabbades också av hjärtstillestånd och fick väckas till liv tre gånger, minns barndomskompisen Kalle-Ville. Han var en av dem som med växande oro följde Facebookgruppen ”Kämpa Hempa”, som nära anhöriga och vänner hade skapat för att rapportera om Hempas kamp för livet, när han låg på Danderyds sjukhus.

När Hempa vaknat ur sin koma och fått komma hem, fick han fortsätta dialysera tre till fyra gånger per vecka. Han mådde illa av dialysen och tappade aptiten på allt utom ”skräpmat”. Hoppet stod till en ny njure. Familj och vänner ställde upp och lät sig undersökas, men testerna gav inte någon fullträff. Då, en septemberdag 2015, hände det – just när hopplösheten började kännas som tyngst.
Barndomsvännen och kompisen från gymnasietiden, Kalle-Ville, hörde av sig och föreslog att de skulle träffas och återuppliva ett gammalt gemensamt intresse, näm­ligen motocross. De båda vännerna hade haft fullt upp med livet som småbarnsföräldrar och hade knappt haft tid att träffas på åtta år.
Kalle var funktionär under en tävling på Järva Motocross och Hempa kom dit i sin rullstol, i sällskap med sambon Madde.

– Jag såg genast att han inte mådde bra. Han såg helt förstörd ut, nästan som om han hade blivit förgiftad, minns Kalle.

– Det gjorde det lätt för mig. Jag hade pratat med min familj och beslutet var enkelt att ta. Ja, det kom nästan som en uppenbarelse, att jag skulle ge Hempa en av mina njurar. En karelsk njure ger inte upp, förklarar Kalle, som är född i finska Karelen.

– Jag blev både rörd och chockad av beskedet. Det kom så rakt och oväntat – ungefär som om han hade frågat om jag ville ha en läsk, säger Hempa, fortfarande märkbart tagen av händelsen.

Nu gick det snabbt. Kalle besökte tillsammans med Hempas sambo, Madde, en informationskväll om njur­donation på Karolinska Universitetssjukhuset. Sedan kontaktade han mottagningen och därefter rullade hela processen med tester, undersökningar och provtagningar igång. Allt var positivt och det mesta av undersökningarna var klara, men korstestet, som visar om donator och mot­tagare matchar varandra, skulle göras senare. Då bestäm­de sig Kalle för att åka till Thailand för att förbereda sig och vila inför den kommande operationen. När han kom tillbaka i mars, fick han göra om testerna. Det visade sig att blodgrupperna var olika, men det innebar, som tur var med dagens medicinska teknik, inget större hinder.

Jag såg genast att han inte mådde bra. Han såg helt förstörd ut, nästan som om han hade blivit förgiftad

Hempa och Kalle tog nu sikte på den planerade transplantationen, som skulle ske på Karolinska univer­sitetssjukhuset Huddinge före sommaren 2016. Men då kom bakslaget. Operationen måste skjutas upp på grund av resursbrist. Nytt datum sattes till den 21 september. Kalle, som är snickare med eget företag, hade då rensat kalendern från jobb för att lägga sig på operationsbordet. Nu fick det i stället bli en ny rekreationsvända till Thai­land tillsammans med familjen.
Hempa fortsatte med dialysen och gick nu med Maddes hjälp över till hemdialys. De lyckades till och med frakta med sig dialysapparaten på en flygresa till Irland förra sommaren, där de var bjudna på ett bröllop.

– Det funkade. Men det blev litet jobbigt, inte minst vid säkerhetskontrollen, skrattar Hempa.

Det magiska datumet närmade sig, men ingen­ting var givet. Näst sista natten före operationen fick Kalle panikångest och låg sömnlös hela natten. Följande natt var oron borta. Hempa fick feber och värdena för hjärta och lever var dåliga. På morgonen den 21 september rul­lades de båda vännerna till slut in i varsin operationssal på Huddinge. Transplantationen gick bra. Kalles njure flyttades över till Hempa och började genast producera urin – helt enligt planerna.
Kalle slog rekord och tog första kvällen en promenad med gåbordet och droppställningen från sängen ut till en­trén. Hempa vaknade upp till en radikalt förbättrad tillva­ro, trots att han fick öppnas upp igen för att en magmus­kel skulle flyttas och ge mer plats åt den ”karelska njuren”.
Kalle fick åka hem dag fem, men då uppstod pro­blem. En inre bristning förorsakade en intensiv värk med svullnad i buken och pungen. Benet kändes bortdomnat och han kunde inte komma i och ur sängen på egen hand. Det tog över en månad innan svullnaden och besvären gav med sig. Kalle tvingades vara sjukskriven fram till decem­ber.
Med de fysiska besvären följde andra, oväntade pro­blem. Försäkringskassan och landstinget klarade inte av att med nuvarande regelverk fastställa ersättningen för njurdonatorn och egenföretagaren Kalle. Han hamnade i ett hopplöst cirkelresonemang med myndigheterna och blev till sist tvungen att ta ett privat lån för att överbryg­ga inkomstsvackan.

Förutom att Kalle och hans familj fick lida ekono­miskt, lades en extra tyngd på Hempa och den tacksam­hetsskuld som han redan kände efter att ha fått motta en njure eller ”livets gåva”, som man ofta talar om i dona­tionssammanhang.
Men Kalle opponerar sig bestämt både mot synsättet och terminologin.

– Njuren är Hempas och han har ingen som helst anled­ning att stå i någon tacksamhetsskuld till mig, säger han.

Trots de fysiska komplikationerna och problemen med den ekonomiska ersättningen känner Kalle att beslutet att ge Hempa en av sina njurar var helt rätt.

Text: Gunilla Dahlqvist • Foto: Sara Norman