Kronisk njursjukdom (CKD) är ett växande hot mot folkhälsan. Beräkningar visar att år 2040 kommer vart femte dödsfall vara relaterat till nedsatt njurfunktion. Samsjukligheten för personer med CKD är hög, framför allt med hypertoni, hjärt-kärlsjukdom och diabetes. Tillsammans utgör sjukdomarna vår största kronikergrupp, där drygt tre miljoner personer i Sverige är drabbade av en eller flera av dessa diagnoser.

Trots tydliga riktlinjer i det nationella vårdprogrammet för kronisk njursjukdom (CKD) behandlas många patienter fortfarande inte enligt evidensbaserade rekommendationer. Detta leder inte bara till ökad sjuklighet och dödlighet, utan också till kraftigt ökade kostnader för sjukvården. Problemet förstärks av att många av dessa patienter har flera andra sjukdomar som behöver hanteras samlat, medan vården fortfarande är organiserad i stuprör.

Björn Nilsson, vice ordförande i Njurförbundet.Historiskt har behandlingen av CKD ofta begränsats till blodtryckssänkande läkemedel. Idag finns nya terapier, särskilt SGLT2-hämmare, som i studier visat sig bromsa sjukdomsförloppet och minska risken för hjärt-kärlhändelser. Vårdprogrammet anger tydligt att 75 procent av patienterna med måttligt nedsatt njurfunktion bör få denna behandling. Ändå är vi långt ifrån att nå målen.En del av förklaringen är att primärvården, där de flesta patienter med CKD bör diagnostiseras och följas upp, arbetar under hård belastning. Att identifiera, utreda och initiera behandling kräver tid och resurser. Utmaningen är dock större än så, eftersom patienterna ofta har samtidig diabetes, hypertoni, hjärt-kärlsjukdom och ibland även lungsjukdom eller psykisk ohälsa. Dagens vårdstruktur, uppdelad i diagnosspecifika stuprör, gör det svårt att se hela patienten. När olika kroniska tillstånd behandlas var för sig riskerar vi att missa helheten – och därmed förlorar vi både effektivitet och kvalitet i vården.

Att underlåta tidig behandling är inte en kostnadsbesparing. Tvärtom innebär det att fler patienter drabbas av hjärt-kärlsjukdom som hjärtsvikt, stroke och hjärtinfarkt, och risken för att nå njursjukdom i slutstadiet, med dialys eller transplantation, ökar. Dessa tillstånd medför omfattande lidande och dramatiska kostnader för sjukvården. Tidiga insatser enligt vårdprogrammet är inte bara medicinskt motiverade – de är ekonomiskt nödvändiga.

Vi måste bryta stuprörstänkandet och ge primärvården förutsättningar för en mer sammanhållen och proaktiv vård. Det handlar om tid, resurser och kompetens, men också om ett arbetssätt som ser patientens hela sjukdomsbild – inte en diagnos i taget. Vi vill se tydliga politiska direktiv i regionerna. För att personer med CKD ska få diagnos och den behandling de behöver i tid krävs:

  • Att primärvården får ett tydligt uppdrag och praktiska verktyg för att systematiskt testa CKD i riskgrupper.
  • Att patienter med CKD får rättvis och likvärdig tillgång till evidensbaserade behandlingar.
  • Satsningar på tidig upptäckt och behandling, exempelvis genom regionala CKD-program med samordnad utbildning för primärvård och njurmedicin, klara remissvägar och strukturerat patientstöd för god följsamhet.
  • Att säkerställa en sammanhållen vård av personer med samsjuklighet som utöver diabetes och högt blodtryck också har kronisk njursjukdom.

Björn Nilsson, vice ordförande, Njurförbundet
Thomas Magnusson, ordförande, Diabetes Sverige

Debattartikeln publicerad 2025-10-22 i Life Science Sweden>