Drygt 700 organtransplantationer utförs i Sverige varje år. Men de svårt sjuka som behöver nya organ är fler än så. Nästan nio av tio svenskar vill gärna donera sina organ efter sin död. Varför räcker då inte organen till? Det finns flera svar.

Jämfört med många andra länder är vi i Sverige sämre på att ta tillvara organ från avlidna i de fall det skulle vara möjligt. Transplantationslagen från 1996 innehåller bestämmelser om ingrepp för att ta tillvara organ bland annat för att transplantera till en annan människa.
Regelverket skiljer sig till viss del från länder som har högre donationssiffror.
Njurförbundet har länge drivit frågan för att hinder för organdonation ska undanröjas. En statlig utredning presenterade 2015 förslag till lagändringar som skulle möjliggöra fler donationer. På Regeringskansliet förhalades ärendet i flera år, och en tilläggsutredning tillsattes som har varit på remiss under hösten 2019, med Njurförbundet som remissinstans.

– I vårt remissvar ställer vi oss positiva till i stort sett alla förslagen, och hoppas nu att de kan träda i kraft som beräknat 2020, så att de som önskat donera organ ska få göra det och väntetiden för svårt sjuka kan minska, säger Håkan Hedman, ordförande för Njurförbundet.
Då 90 000 personer avlider årligen kan det låta orimligt att bara knappt 200 blir organdonatorer. Men för att organdonation ska vara möjlig måste en person avlida under rätt omständigheter. Det krävs att personen avlider i respirator på en intensivvårdsavdelning. En människa är enligt lagen död när hjärnan har slutat fungera. Efter att döden fastställts får medicinska insatser fortsätta under högst 24 timmar för att bevara organ.

I tilläggsutredningen ”Organ­bevarande behandling” före­slås att sjukvårdspersonal ska få sätta in vårdinsatser som kan bevara organet för donation efter döden, när man konstaterar att patienten är bortom räddning. Organbevarande behandling ska bara få ges om den inte kan anstå till efter döden, och pågå i högst 72 timmar. Utredningen föreslår också att vetorätten för anhöriga avskaffas, det vill säga att om den avlidne har uttryckt en önskan att donera ska inte anhöriga kunna förhindra det. Dessa lagändringar, tillsammans med tydligare information om vad vårdpersonal får och inte får göra, förväntas innebära stor skillnad i antalet donatorer.

Det grundläggande är att den som i livet har önskat donera organ efter sin död ska få göra det. Donatorn kan ha gjort sin vilja känd på olika sätt. Man måste alltså inte finnas med i donationsregistret för att få donera. Lika giltigt är ett donationskort eller att ha informerat anhöriga. I Sverige arbetar vården med vad som kallas ”förmodat samtycke”. Det innebär att man idag utgår ifrån att den avlidne är positivt inställd till att donera om inte motsatsen är känd. Frågan ställs alltid till de närmast anhöriga.

Ibland hörs förslaget om ett ”omvänt” register, där alla är donatorer om de inte registrerat ett nej.
– Att införa ett sådant register skulle inte innebära någon skillnad i antalet organdonationer i Sverige. Det som behövs är ett förnyat regelverk och en tydligare struktur och organisation av sjukvården. Nu ser vi fram emot att lagförslagen träder i kraft nästa år och förväntar oss att det inte förhalas mer. Vi har väntat länge nog, säger Håkan Hedman.

Sara Norman
sara.norman@njurforbundet.se

INFO
Transplantations­lagen är från 1996. En statlig utredning tillsattes 2013, som blev klar 2015 (SOU 2015:84). Jurister menade att en del förslag stred mot grundlagen. En tilläggsutredning tillsattes 2018 (SOU 2019:26). Förslagen föreslås träda i kraft i september 2020.

FAKTA
I oktober 2019 stod 890 personer på väntelista för nya organ. De allra flesta, 730, väntar på en ny njure.
Under 2018 genomfördes 448 njurtransplantationer, varav 144 kom från levande donatorer. Statistik för 2019 presenteras i januari 2020.