Det är vanligt med högt blodtryck (hypertoni) vid njursvikt och det finns ett stort antal blodtryckssänkande läkemedel på marknaden.
Hypertoni definieras som ett övre tryck (systoliskt) på mer än 140 eller ett lägre tryck på mer än 90 (diastoliskt) uppmätt vid minst tre tillfällen. Vilken blodtrycksnivå man strävar efter är till viss del individuell. Grundsjukdomen bestämmer till stor del vilka blodtrycksläkemedel man väljer att använda. Vid vissa sjukdomstillstånd, till exempel. diabetes och njursjukdom, är det extra viktigt att ha ett lägre blodtryck.
Målvärden för blodtrycket vid nedsatt njurfunktion är vanligtvis lika med eller lägre än 130/80. Fråga din läkare vilket målvärde som gäller för dig.
De olika blodtryckssänkande preparaten indelas i olika läkemedelsgrupper. Preparat inom samma grupp har effekt på samma sätt. Ofta är det nödvändigt att kombinera läkemedel från flera läkemedelsgrupper för att nå önskad blodtrycksnivå.
Nedan kan du läsa mer om vanligaste grupperna av läkemedel vid högt blodtryck:
- Betablockerare
- Kalciumflödeshämmare
- ACE-hämmare och Angiotensin II-antagonister
- Urindrivande läkemedel
Betablockerare
Denna grupp verkar genom att påverka hjärtat så att slagvolymen (mängd blod som pumpas ut från hjärtat) minskar. Betablockerare minskar även blodkärlens motstånd. De vanligaste biverkningarna till betablockerare är trötthet, kyla i händer och fötter samt sömnstörningar. Betablockerare kan också i vissa fall förvärra astma.
Kalciumflödeshämmare
Kalcium är ett mineral som har betydelse för regleringen av en mängd olika reaktioner i kroppen. Genom att hämma kalciuminflödet till muskelcellerna sker en vidgning av blodkärlen. Effekten blir att kärlmotståndet minskar och blodtrycket sjunker. De vanligaste biverkningarna är ankelsvullnad, huvudvärk, ansiktsrodnad och förstoppning.
ACE-hämmare och Angiotensin II-antagonister
Dessa två läkemedelstyper har under senare år blivit hörnstenar vid behandling av njursvikt, hjärtsvikt, blodtrycksreglering (särskilt vid diabetes) och vid hög utsöndring av äggvita i urinen. Båda läkemedelsgrupperna verkar genom att påverka hormonet Angiotensin II (AII) – ett hormon som sköter kroppens blodtrycksreglering. ACE (Angiotensin Converting Enzyme) är ett enzym som behövs för att AII-hormonet ska kunna bildas. ACE-hämmarna verkar genom att hindra denna process. AII-antagonisterna verkar genom att ”sätta sig i vägen” för hormonet AII på de speciella fästpunkter (receptorer) som angiotensin normalt binds till. De vanligaste biverkningarna till ACE hämmare är rethosta, yrsel, lågt blodtryck och illamående. De vanligaste biverkningarna till AII-antagonister är yrsel och lågt blodtryck.
Urindrivande läkemedel
Njurarna reglerar kroppens vätskebalans. För mycket vätska i kroppen leder till att vattnet passerar ut i vävnaderna vilket leder till svullnad. Om vattnet lägger sig i lungvävnaden kan man få andningssvårigheter. Ett annat tecken på övervätskning är högt blodtryck. Vid njursvikt fungerar ofta vätskebalansen sämre. Av den orsaken kan man behöva urindrivande läkemedel som ökar urinmängderna.
Urindrivande läkemedel används vid njursvikt för att öka utsöndringen av vatten. På så vis minskar risken för övervätskning. Ett annat skäl att medicinera med urindrivande läkemedel är att sänka blodtrycket. Även vid hjärtsviktsbehandling spelar urindrivande läkemedel en viktig roll. Medicinen verkar genom att öka utsöndringen av olika salter så som klorid, natrium och kalium. Salterna drar i sin tur med sig vatten. På det viset ökar urinmängderna. De vanligaste biverkningarna är lågt blodtryck (som kan ge yrsel) samt lågt kaliumvärde i blodet. En ökad risk för gikt finns också.
Läs mer om högt blodtryck i Njurdagbokens kapitel Hälsa, symtom och egenvård
Du hittar också mer information om högt blodtryck, läkemedel och vad du kan göra själv på 1177.se: